Mariettes Röra

 

Första advent och här är precis så stökigt som det ska vara i pysseltider. Familjens kalendrar är klara, fönsterna är putsade och julgardinerna på plats och strax ska första ljuset tändas. Julen är officiellt inledd.

 

 

 

Ända sedan tidigt i morse har jag känt en sådan längtan efter ett riktigt grymt träningspass... hela dagen har jag längtat. Undrar om det börjar slå runt i skallen på mig, jag tränar ju faktiskt flera gånger i veckan redan... hmmm...

 

...men när det kommer till E-bay händer något och shoppingdjävulen sätter klorna i mig.

 

Man är för jädra lättköpt.

 

 

Har jobbat natt och gick rätt upp och fick tända lamporna i köket... det var redan mörkt ute... klockan 3 på eftermiddagen... inte roligt alls.

 

Det som håller humöret uppe nu är tanken på att december är en månad som jag alltid ser fram emot. Jag älskar "julstressen" med allt vad den innebär.

 

 

 

 

Som när man bara väntar på att man ska åka och jobba och det inte känns lönt att påbörja något hemma.

 

Jag gillar ordning och nystädat hem men jag tycker det är riktigt, riktigt tråkigt att städa. 

 

Jag vet att man inte bör säga det högt eftsom man då anses som en slarver och mer eller mindre saknar karaktär  men bohemen i mig gör gärna andra mer kreativa saker... pysslar, stickar, virkar, fotar, tränar, bakar, går hundpromenader, umgås med familjen ...eller bara precis tar en kopp kaffe i lugn och ro (och ja, det var planerat att meningen skulle bli precis så här lång).

 

Hade jag haft råd så hade jag anlitat en städälskande själ direkt. 

 

Idag bakades det igen. Den här gången ska det förvaras oåtkomligt för "vissa".

 

Ett underbart gott filmjölksbröd blev det, fast jag bytte ut nötterna mot sesamfrön.

 

 

 

Så här såg kakan, jag bakade igår, ut i morse. "Någon" hade gått upp på bordet och haft kak-kalas. 

 

 

Jag tror jag har hittat den skyldige. Vad är det med gamla hundar egentligen? Totalt laglösa blir dom och gör lite som dom vill. Det här att vi inte kan lämna en smula ätbart på köksbordet är något nytt. 

 

Man börjar liksom grotta in sig lite, tänder fler mysljus, bakar, har det lite gosigare med tjocka filtar i soffan och så klart... te. Det är bara under hösten och vintern som jag är tedrickare och det finns väl inget bättre än att krypa upp i soffan och njuta av en kopp när det är kallt och ruggigt ute.

 

Ikväll blev det kaneläppelkaka, kanelte och stickning, så himla härligt.

 

 

Så blev den då äntligen färdig, dotterns klänning. Den är virkad på fri hand och efter hennes mått. Designade gjorde hon själv.