Mariettes Röra

Längesedan jag blev så där rysligt flåsig och högröd i ansiktet när jag tränar men jag tror minsann att jag har blivit lite lat och inte ger järnet alltid. Nu har jag börjat på spinning igen och här finns inga genvägar, det är bara att trampa på.

 

 

 

 

Jag fick ihop 100 träningspass innan midsommar och känner mig ganska nöjd faktiskt. Så... vad gör jag nu? Behöver helt klart en ny utmaning, nya mål, tävlingsmänniska som jag är.

 

 

Ni har kanske sett olika FB-grupper om att utmana sig själv att köra 100 pass mellan nyår och midsommar...?

 

Mars var en riktig skitmånad för mig träningsmässigt, 5 pass på hela månaden, och därför trodde jag inte att jag skulle klara det. Nu ser jag ljuset... 7 pass kvar! Håll tummarna för mig!

 

 

 

 

Mars var inte min flitigaste träningsmånad, det blev en två gånger i veckan och jag kände att jag behövde backa lite och äta upp mig för att få ny energi. Snacka om att jag fick vad jag bad om, viktuppgången gjorde gott och nu har jag kunnat öka samtliga vikter på gymmet och träningsglädjen har verkligen återvänt.

 

Den här veckan har jag kört 7 träningspass så kroppen ska få vila lite nu ett par dagar, vilket behövs för jag känner mig riktigt härligt trött i hela kroppen. 

 

I år ska jag anta utmaningen från en lite annan vinkel. Jag ska nämligen följa ett träningsprogram som om jag är helt otränad, allt för att jag ska motivera mig själv. Ska även försöka lägga träningen utomhus så mycket det går fast jag hatar kyla och blåst, men vad gör man inte för terrängkänslan? Här ska det löptränas 2 gånger i veckan med början i morgon.

 

Det rekommenderade dagliga intaget (RDI) protein för min del är ungefär 50 gram. När jag tränar måste jag upp i 90-100 gram och det är minsann inte det lättaste. Jag har räknat på det nu ett par dagar och inser att 45-50 gram är vad jag får i mig. Undrar om det kan vara anledningen till att min ork inte är på topp? Nu ska jag gå in för en förändring så att jag har kraft att börja löpträna litegrann under våren.

 

 

Har känt mig trött i kroppen när jag har tränat och det har varit riktigt tungt emellanåt. Jag förstår att jag måste ändra kosten för att orka med så nu har jag börjat äta direkt efter träningen och redan nu känns det som att det faktiskt fungerar, jag har ökat på lite vikter på gymmet och jag blir inte så tung i kroppen på flåspassen. Nu blir det skärpning med bra mat och att äta var tredje timme som jag har gjort innan (och inte fattar varför jag strulat med).

 

Jag har inget behov av att ha synliga muskler men vill känna mig fast och framför allt stark i kropp och själ.

 

 

 

 

...men nu får dom gå i graven, mina träningshandskar.

 

Eftersom det har blivit lite sisådär med träningen de senaste 6 veckorna känner jag mig helt mörbultad nu när jag kör på som vanligt. Men det är välkommen träning, det har visst blivit en liten julvalk på magen efter allt godis och alla kakor och kondisen är inte riktigt vad den borde vara.

 

 I morgon kör jag sista passet för veckan och sen ska jag mest ligga på soffan och käka chips. Jag lär inte kunna röra mig ändå.

 

 

Det här verkar vara veckan då alla nyårslöftesmotionärer börjar. Jag är inte superförtjust i den här perioden, det är trångt och på gymmet får man vänta på sin tur till maskinerna. Aja, (lite taskigt tänkt) men om en månad är det lugnt igen.

 

 

Det är väldigt sällan man hör tråkiga kommenarer på Friskis faktiskt. Idag råkade jag i alla fall höra när två (nya) motionärer pratade om hur tränade alla var, eller i detta fall inte var. Och tydligen är det så att med tanke på hur vi ser ut så kan ju inte träningen vara speciellt hård och dessutom var den träning dom körde i vanliga fall riktigt krävande. Kan ju säga att fjanten bittert fick ångra sina ord och tipset är: 

 

Döm aldrig hunden efter håren, många som går på Friskis & Svettis har en grym kondis... man behöver inte vara trådsmal för att vara tränad. 

 

 

Ja, enligt en tidningsartikel jag nyligen läste så är det tydligen det. Jag har nog alltid fnissat lite åt den gruppen och tillhör själv inte dom... prestationen sitter ju inte i klädseln även om man kan känna sig fräsch i nya träningskläder.

 

Däremot är det tydligt att många kommer i det senaste, är med på några pass och sedan ser man dom aldrig igen. Jag tycker alltid att det är så synd på de dyra kläderna  :)

 

 

 

Så var då Vårruset över för den här gången. Det blev en riktigt trevlig kväll med taggade arbetskolleger och dottern. 

 

Jag ska ju "springa" Vårruset om två veckor och det har väl varit lite sisådär med träningen inför det. Har nog kondisen till det men "springtekniken" får jag inte till. Det är dessutom värdelöst att springa i regn och blåst (vilket det har varit mycket av den senaste tiden) så löpbandet har åkt fram. Nu känns allt genast mycket bättre och jag kanske inte halvdör vid mållinjen trots allt.

 

Alla bra träningsbehåar låg i tvätten men det gjorde inte så mycket, bara på med en gammal. 

Jag märkte det så klart redan under uppvärmningen... vilket jädra misstag! 

 

 

  

 

Jag ser då något mycket lömskt i hans blick när han leende svarar:

" - Okej, då jobbar vi för det. Du kommer att få ett pass som inte är så vanligt för kvinnor"

 

Dääär borde jag ha backat så klart, men jag var så nöjd över att mina sladdriga  armar äntligen skulle få sig några muskler att jag glatt hängde med. Jag fick lyfta både mig själv och vikter jag inte trodde jag skulle ge mig på... någonsin... och i går kväll undrade jag faktiskt om känseln i mina armar och rygg över huvud taget skulle återvända.

 

Idag är känseln tillbaka kan jag säga... träningsvärken från helvetet har anlänt. Men när jag tittar riktigt noga i spegeln tror jag minsann att jag redan ser pyttelitegrann av en muskel sticka ut  =)

 

 

Har varit på en må-bra-föreläsning och det kan man behöva ibland. Det där med att stanna upp och fundera på hur man mår och vad man vill med sitt liv är inte så dumt faktiskt. 

 

Det hela avslutades med ett yogapass men att inte värma upp innan var inte min grej... alls. 

 

Kom till träningen lite sur och irriterad. När instruktören med sin kropp visade att jag var helt ihopsjunken kände jag själv att jag var som en ihopdragen hösäck. Jag sträckte på mig och när passet var slut gick jag därifrån glad, rakryggad och nynnandes. 

 

Gäddhänget på armarna är snart borta, rumpan skakar lite mindre när jag springer men magen fladdrar som vanligt. Det här med magen har gjort mig lite konfunderad. Det verkar som att den inte vill strama till sig utan jag har fått mammamage... jodå, sisådär en 17 år efter senaste graviditeten... toppen.

 

Men ryggen... den har stärkts rejält och jag har inte haft ont i den alls det senaste. Ryggproblemen var en stor bidragande faktor till att jag tog tag i träningen :)

 

... så måste det finnas lättare sätt. Att gå på ett intervall-killer-pass är sjukt... har upplevt flera nära-döden-ögonblick... och på darriga ben och högröd i ansiktet hasade jag därifrån.

 

Naturligtvis gjorde vi det enda rätta och körde direkt till pizzerian efteråt.